________________________________________________________________________________________________

Inne på det lilla caféet Kardemumma i Gamla stan satt Cornelia och tittade förundrat på vattendropparna som snabbt gled ner för fönsterrutan. Det såg ut som att de tävlade med varandra tänkte hon. Hennes fot stampade otåligt under bordet väntandes på att hennes kopp kaffe skulle serveras. Hon började muttra någonting om dålig service men avbröts av ett plingande från ytterdörren som öppnades och stängdes igen försiktigt. Ett par gnisslande steg hördes och hon sneglade bort mot disken. Där stod han, anledningen till varför hon satt där på Kardemumma, Andreas.

Andreas och Cornelia brukade inte träffas speciellt ofta trots att de var syskon. Medan Andreas beställde en kanelbulle och en kopp te så funderade Cornelia över hur lång tid det var sedan sist de sågs. Hon kom fram till att det var hela åtta månader senast, på deras cancersjuka pappas begravning. Hon kände en klump i halsen när massor av gamla minnen från när deras pappa fortfarande fanns vid livet dök upp i hennes huvud. I ögonvrån såg hon Andreas komma emot henne och efter att ha svalt bort klumpen i halsen så log hon ett ansträngt leende. Han satte sig tillrätta framför Cornelia och tog en stor klunk från sin kopp te.

-Hej, pep hon fram och kramade om hans hand.

Han kramade tillbaka och svarade med ett snett leende.

Cornelia kände sorgen dra över henne när hon tittade tillbaka på den fina relationen de hade haft en gång i tiden. De började småprata om vädret, politik och deras karriärer. Cornelia slutade lyssna på Andreas när han berättade om sin hemska chef. Något var fel, hon såg det på honom. Varför skulle han söka upp henne efter nästan ett helt år för att få prata om vädret med henne? Hon upptäckte att Andreas hade slutat prata och satt nu och tittade frågande på henne.

- Andreas, varför är jag egentligen här?

Han suckade förtvivlat som att han visste att hon skulle fråga förr eller senare. Cornelia kände klumpen i halsen komma tillbaka. Det var något som var fel, väldigt fel.

-För två månader sedan så var jag på ett hälsobesök hos doktorn. Jag trodde att det skulle vara som vanligt, att doktorn får lyssna på lungorna och att man sedan fick gå. Men jag hade fel. Andreas suckade ännu en gång och tittade ut på regnet som öste ner. Sedan fortsatte han.

-Jag gick på några fler kontroller och undersökningar och tillslut fick jag det hemska beskedet. Han pausade och borrade sin blick in i hennes.

-Jag har cancer ,Cornelia och det finns ingenting som de kan göra åt saken. Jag är döende.

Inte igen, var vad Cornelia tänkte. Hon satt alldeles blixtstilla och en tyst tår rann ner för hennes kind.

En kort stund senare så hade Cornelia lyckats komma ifrån Andreas. Nu vinglade hon fram på en liten, stenbelagd gata. Regnet piskade henne i ryggen och tysta tårar rann ner för hennes röd flammiga kinder. Samtidigt, gick Andreas åt ett annat håll. Han var förkrossad över att han behövde såra så många människor han älskade. Han fiskade upp ett cigarettpaket och stirrade på det som att det vore ett spöke. Han kände ilskan. Ilskan över att han hade förstört hela sitt liv bara för att man inte orkade försöka sluta röka. Men vad spelade det för någon roll nu? Det var ändå försent.